En del av mitt liv… Fortsättningen.. Del 15

Den goda grannen

Vi började umgås mer och mer med grannen. Det var typ där vi hängde om dagarna. Hon var sjukpensionerad så sällskap var det bästa hon visste om. Det var här för första gången på ett år som jag började leka igen. Hon hade en massa leksaker från sina barn och där hängde jag. Men jag var väldigt noggrant och lyssnade klar på det som grannen snackade med mamma om. Min mamma hade bestämt sig att stanna i Sverige. Men hur gör man? Man skulle tydligen lämna sig över till en myndighet som då hette Invandrarverket. Sen så fixar de resten och ger beslut om man får stanna eller åka hem till sitt land igen. Annars fanns det enklare vägar om man träffade någon och gifte sig eller blev sambo. Grannen började hjälpa min mamma att hitta en man genom kontaktannonser i tidningen. Hur det där gick vet jag ingenting om. Jag kunde ju inte följa med men det gick inte så bra tydligen.

Grannen försökte köra ihop min mamma med en kusin hon hade ute i Farsta. Han var skild och bodde själv. Ibland hade han sin son på besök men inget mer. Mamma blev bra vän med han men inget mer än det.

Vi kunde inte fortsätta leva så här. Vi gick efter kundvagnar, plockade burkar och flaskor och hade en ständigt rädsla att någon skulle ta oss för nu hade vi varit i Sverige i mer än 3 månader och nu blev vi officiellt illegala i landet. Vi var inte längre turister.

En gång hängde vi runt inne i staden så stötte vi på den peruanska kille som vi hade träffat på tidigare. Jag kommer ihåg att han haltade men det var tydligen för att han hade skadat sig under sina tidigare år. Den här mannen berättade att han kände en del snälla chilenare som kanske kunde hjälpa oss. Det var söndag och det var just den dagen vi kunde även träffa dessa människor. Det var nämligen en chilensk kyrkförsamling. Mitt i staden träffades de och hyrde in sig i kyrkans lokaler som låg på Upplandsgatan. Det här skulle bli en ändring för oss igen.Vi fann gemenskap och nya vänner och vi befann av en slump våra gamla grannar som vi hade i Chile. Det var verkligen en chock men vi kände oss hemma.

Fortsättningen följer…