Kategoriarkiv: Barn
Tappa inte bort ditt barn…
Lokalbefolkningen i Stockholm samlades här om dagen i Kungsan för att ta emot ishockey laget och tillsammans fira VM-guldet, Grattis förresten! Det var full av människor, naturligtvis, men det är en fröjd att mingla med alla och samtidigt njuta av det fina väder som måndagen bjöd på.
Jag kunde inte låta bli att tänka på alla hundar och barn som fanns på plats. Tänk om en av dessa barn släppte hand från föräldern och för en sekund förlorar man barnet ur sikte. I själva verket började jag tänka hur jag kan förhindra att barnet tappas och hur man hittar barnet omedelbart om det händer något. Jag kom upp direkt med flera idéer och tänkte att jag måste dela dem här om du vid något tillfälle kan använda dessa och komma till hans:
* Att skriva i underarmen, ganska stor, mitt telefonnummer när vi går in till en folkmassa.
* Göra ett armband till barnet med pärlor med mitt mobilnummer.
* Konkret komma på en mötesplats bara för att komma till som barnet känner till, så att man kan sig ditt ifall barnet försvinner.
* Berätta att om man tappar mamma/pappa ska man vända sig till polisen i närheten.
* Klä barnet i ett plagg väldigt slående, enklare att lokalisera barnet genast bland folket.
* Och innan du lämnar hemmet, förklarar att det är viktigt att gå hand i hand.
Som alltid, är det bättre att förebygga än att ta hem en rädsla som jag ibland kan jag runt med nu när Laura blir bara äldre och äldre… och är en riktig busunge.
Vabbruari!
Först trodde jag det var lite som ett skämt att Försäkringskassan döpte om Februari till Vabbruari men de har väl bättre koll på statistiken genom åren. Så nu blev Laura också sjuk. I fredags när vi hämtade henne från Förskolan så fick vi hörs att det var bara 4 barn från hennes avdelning på plats, resten var hemma sjuka. Åh vad stark Laura är tänkte vi men på lördag blev det sämre och söndagen värre. Hostan har tagit över henne med en jobbig förkylning. Idag är det första dagen jag upplever en klar förbättring i hennes. Hostan är nästan nästan borta. Det rinner en del från näsan och hon är inte hes längre heller.
Jag har inget emot att stanna hemma med henne. Älskar att vara med henne och ta hand om henne men jag hatar att ge henne medicin. Hon ska ha hostmedicin men hon vägrar ta emot det. Hon sparkas, hon slås med händerna, hon vrider bort huvudet, hon börjar gråta. Man måste tyvärr bli lite hård för att hon ska ta emot det men så fort man har sprutat in vätskan i hennes mun så spottar hon ut det eller låter det rinna nedanför hakan… det slutar med att hon gråter, blir blöt och kladdigt och medicinen fick hon aldrig i sig. Jätte jobbigt verkligen men igår berättade en kompis att i USA så finns det Medicinnappar. Det kanske det finns i Sverige också? Men jag gjorde en egen. Plockade fram en av hennes gamla nappar. Gjorde ett litet hål och med sprutan stoppade jag in medicinen i den. Sen gav jag henne nappen.. och det funkade. Hon måste ha märkt något för hon pekade på mig och kastade nappen, fast nappen hade inget medicin i längre. Vi får prova så här i några dagar.. Tar hon aldrig medicinen blir hon aldrig frisk heller ju.
Föräldrar till mars…
Jag har ett par goda vänner, låt oss kalla de för Han och Hon, de väntar en son. Det beräknade datumet är till mars. De är halvvägs i graviditeten, med enorm illusion, långt över de vanliga nerver, ångest och rädsla.
De är galna överlyckliga mina vänner, man ser det i deras ögon. Så glada att jag kan knappt kan tro det, för att deras väg i livet inte har varit så enkelt. De har kämpat så mycket för att nå det här, det har tagit sin tid, beslut och kamp, många besvikelser och frustrerade hopp, att nu, när de kommer att bli föräldrar, så är det här något otroligt och underbart.
Han, den blivande pappan, är en lugn man, säker och trygg, sådant som ger lugn, förtroende och säkerhet. Han vet att allt kommer att gå bra. Kan det finnas bättre pappa? Hon, en passionerad och spännande kvinna, hon är en störtflod av känslor som är utom sig av glädje och längtan att vara mamma och ha sitt barn i famnen.
De väntar en pojke, det fick de reda för någon månad sen. Jag är glad för deras glädje och önskar mina vänner det bästa av det bästa!
Att ha barn är en gåva verkligen.
Barn, ja tack!
Barn, ja tack!
Det här är en arg inlägg. Jag vill bara klargöra det från början så att ni inte blir förvånade. Vi kan inte acceptera allt som berättas till oss. Vi har rätt att kritisera och vi har all rätt att använda det och säga det högt det vi tänker.
Min indignation kommer från den här nyheten som orsakade en del ”likes” och kommentarer på en väns facebook. Det handlar om ett flygbolag, asiatisk som har bestämt sig för att skapa barnfria zoner på deras planer. Vi vet ju om det, barn kan vara stökiga ibland, ibland gråter barn, de kan bli uttråkade, de vill inte sitta stilla.. hur som helst, de beter sig för det de är, barn. Och det där upprör många vuxna. Lösningen? Segrationen. Dela de från resten av resenärerna.
Min position är klar för er nu när jag presenterar den här nyheten. Jag är emot. Dessutom ser jag det här som en lämplig åtgärd i andra tider med andra politiska system som gjorde lite skada. Men nu ska vi inte slita i våra kläder. Enligt en enkät som gjordes i Storbritannien i april så kom man fram till att mer än 50 % av alla deltagare är för flyg utan barn och det är många som är för att betala lite extra i biljetten för att inte ha barn i omgivningen.
Jag förstår att folk vill njuta flyget för att koppla av, vila, sova… men barnen har samma rättigheter, de är inte andra hans människor och vi kan inte tillåta att de behandlas så här heller. Andra argument från människorna som är för det här, de skiljer mycket på föräldrarna. Föräldrarna uppfostrar dåligt sina barn, de låter de gråta, de låter sparka på sätet framför, att de ska springa fria på korridoren. Min erfarenhet är att det finns alltid undantag, men generellt men vi föräldrar försöker göra vårt bästa som vi kan, vi försöker göra så att barnen skärper sig och vi lider även med oss själva och alla passagerare som blir drabbade.
Och just därför är den här nyheten, precis som den där nyheten som kom ut i våras som handlade om hotell och restauranger som skulle förbjuda tillträdde till barn, det är fruktansvärd.
Ett samhälle som skiljer barn är en frisk och lyckligt samhälle? Det tror inte jag!
Det behövs en hel stam för att uppfostra ett barn!
Jag njuter riktig mycket av att se hur många vi är involverat i Lauras uppfostran. Laura blir på lördag 1 år och 7 månader. Vi alla jobbar och lever ett vanligt liv men det är många vid sidan om som är där för henne. Vi har mormor, morfar, farmor, hennes mostrar och morbror.
Redan innan vi flyttade närmare svärmor så hade hon erbjudit oss att hjälpa oss så mycket hon kunde med Laura. Det är nog det bästa som kunde ha hänt oss. Ibland tror jag att Laura blir som ett besvär men nu har jag insett att de njuter av det till 100 %. Alla barn har sina jobbiga stunder men jag njuter också varenda minut med henne. Det är helt underbart att ta hand om henne, byta blöjan, ge henne många pussar och prata med henne. Jag pratar med Laura endast spanska för jag har förstått att spanskan är det hon förstår som bäst. Svenskan lär hon ändå sig på Förskolan och med alla andra barnen.
Generellt uppfattar barn mer än vad vi tror. Det märkte vi redan i början då hon vägrade amma och ville endast ha flaska. Smart barn! Det är ju mycket enklare och bekvämare att dricka från en flaska där mängden mjölk är större och det kommer ut snabbare och enklare. Jag hyllar människan som uppfann nappflaskan!
Hur som helst. Vi alla njuter av Laura på vårt sätt och hon är glad och låter sig tas hand. Om vi pratar spanska, svenska eller en blandning så förstår hon oss alla.
Bara början – Se världen genom ett barns ögon…
Barn är små filosofer, ser världen på ett sätt som vuxna tyvärr har glömt, vi har komplicerat livet. Så medan vi tänker på inköpslista, nyheterna om dagen (alltid dåliga) eller arbete som är beroende på kontoret, frågar de saker som ”hur gör de fattiga för att vara fattig?” ”varför dör människor? ”eller” vem var världens första barn som lekte? ”.
På biograferna Verdi (Madrid och Barcelona) så har precis släppts den franska filmen ”Bara början”, en dokumentär om en filosofiklass för barn som är 4 år, samlade kring ett brinnande ljus beskriver de sina tankar och känslor på kärlek, frihet, hudfärg, intelligens, ledarskap … med hjälp av sin lärare lär de sig att kommunicera och få veta mer om sig själva och andra. Och det återspeglar vikten av en bra utbildning från de tidigaste åren av livet.
Trots lite publicitet som getts till filmen, skapar det en träff med kritiker och allmänheten som har sett filmen har njutit ordentligt av den. Här har du trailern, jag är säker på att du kommer att älska och får dig att tänka på hur bra det skulle vara att se världen genom ett barns ögon … (Trailern är på franska och textad på spanska. Hittar inte den på engelska tyvärr.)
Barn: teori och verklighet
De som använder uttrycket ”sover som ett barn” har inte barn. Antingen har dessa människor inga barn eller har inte idé om hur barn sover innan puberteten. Eller så tillhör man en slags hemligt sekt som håller människor hemliga ifrån allas hem och från verkligheten av föräldraskapet.
Jag har kommit fram till att efter att ha haft Laura hemma i tre veckor på grund av sjukdom så blir det sena dagar och dagarna har slutat med ett hoppande Laura i sängen och har det minsta behovet av att stänga ögonen och somna. Helt och hållet tvärtom det man kan oftast förklarar fint i alla manualer för nyblivna föräldrar. Runt 23:30 efter en dag som vanligtvis börjar 7 för mig och för henne runt 9, där vi även under dagen har kombinerat lek hemma, lek ute i parken, lekar, promenader och nästan inga siestas, min lilla prinsessa var helt klarvaken.
Min status just då var lite annorlunda… Kom igen, jag var helt förstörd och just då hade en säng av spikar från en Fakir varit den bästa sängen i marknaden. Men nej, ingenting, det fanns inga metoder för att vila.
Jag erkänner (det finns dagar då allt kan hända) att jag provade en hel del saker som experterna som säger att man INTE ska göra: sova med barnet, sätta på lugn avslappnande musik, sjunga om och om igen hennes favorit låt (som senare man aldrig får bort från huvudet)…
Allt det där försöker man utan att förlora nerverna, för att om man gör det har man förlorat; så vaknar hon ännu mer.
Till slut, från ingenstans, somnade hon som en stock runt midnatt. Typ som att man hade dragit ut en sladd.
Många människor säger att barn är ljuset i världen. Och jag kan bekräfta att det är sant. Så länge sladden är inne har de full energi, som lampor.
Låt barnen skrika!
Förra veckan, Laura, min dotter vaknade mitt i natten gråtande för hon hade mardröm. Sånt som händer alla barn i princip, men hon fortsatte att gråta trots att man försökte trösta henne. Men efter en stund slutade hon och fortsatte sova. Efter en stund hörde jag hur det bankades lite på väggen. Men hallå… det är inte så att Laura har en volymkontroll eller en on/off knapp. I många länder så är det okej att springa i trappan, hoppa runt, skratta högt, göra sina shower och skrika av sorg, det är vanliga ljud barn gör av sig med men som kan lätt leda till en del protester i många länder som här i Sverige.
Har barn rätt att uppträda precis som de vill vilken tid som helst på dygnet eller ska man alltid tänka på sina grannar?
Normalt att föredra det ena barnet mer än den andra?
I natt drömde jag att jag skulle bli pappa igen. Innan jag fortsätter att skriva så vill jag bara klargöra att det finns inga direkta planer kring det just nu. Vi vill njuta ordentligt av Laura. Men enligt drömmen blev jag pappa igen och min största rädsla var om skulle älska det barnet lika mycket som Laura. Med tanke på all kärlek jag har till min lilla Laura, så kunde jag inte tänka på hur jag skulle kunna dela på det. Det handlade inte bara att dela på tid och händer, det handlar om att dela på kärlek, när det nya barnet skulle föddas. Jag kommer ihåg en gammal bekant till mig som kommenterade något liknande: ”Det är otroligt förmågan vi har, när det andra barnet födds, kärleken fördubblas.” Så var det i drömmen också. För barnet hann föddas i drömmen, jag var kär, inte bara i en, jag var kär i mina två barn.
Men hur kommer det bli den dagen jag blir pappa igen på riktig? Kommer kärleken verkligen fördubblas? Ingen gratis fråga direkt. Det finns många föräldrar i min närvaro som älskar mer ena barnet än den andra, föräldrar som erkänner det också, med ärlighet men farligt. Enligt vissa teorier är det helt normalt att föredra mer ena barnet. Nu relaterar inte dessa teorier till ungdomen eller när barnet är vuxen, för när barnet är vuxen kan det bli enkelt att man dras mer till en än den andra, teorin var kopplad till barn när man är barn.
Nu frågar jag mig själv men du får gärna ställa samma fråga till dig också kära läsare. Men vad hade jag gjort om det var en liv och död situation och jag kan bara rädda en? Jag orkar inte dra mer i linan kring det, så jag har själv inget svar på det. Har du det?
