Kategoriarkiv: Pappaliv
Tappa inte bort ditt barn…
Lokalbefolkningen i Stockholm samlades här om dagen i Kungsan för att ta emot ishockey laget och tillsammans fira VM-guldet, Grattis förresten! Det var full av människor, naturligtvis, men det är en fröjd att mingla med alla och samtidigt njuta av det fina väder som måndagen bjöd på.
Jag kunde inte låta bli att tänka på alla hundar och barn som fanns på plats. Tänk om en av dessa barn släppte hand från föräldern och för en sekund förlorar man barnet ur sikte. I själva verket började jag tänka hur jag kan förhindra att barnet tappas och hur man hittar barnet omedelbart om det händer något. Jag kom upp direkt med flera idéer och tänkte att jag måste dela dem här om du vid något tillfälle kan använda dessa och komma till hans:
* Att skriva i underarmen, ganska stor, mitt telefonnummer när vi går in till en folkmassa.
* Göra ett armband till barnet med pärlor med mitt mobilnummer.
* Konkret komma på en mötesplats bara för att komma till som barnet känner till, så att man kan sig ditt ifall barnet försvinner.
* Berätta att om man tappar mamma/pappa ska man vända sig till polisen i närheten.
* Klä barnet i ett plagg väldigt slående, enklare att lokalisera barnet genast bland folket.
* Och innan du lämnar hemmet, förklarar att det är viktigt att gå hand i hand.
Som alltid, är det bättre att förebygga än att ta hem en rädsla som jag ibland kan jag runt med nu när Laura blir bara äldre och äldre… och är en riktig busunge.
Från sex till Pappapodden
Efter att de pratat sex tillsammans i P3:s Ligga med P3-samtalet var steget inte långt för programledaren Nisse Edwall och författaren Manne Forssberg att starta en podcast där de fick möjlighet att ge sin bild av papparollen.
- Vi satt i bastun på Centralbadet och kom fram till att det här är en sån där bra idé som man tror redan existerar, men sedan visar sig inte göra det, säger Nisse Edwall.
I Pappapodden får lyssnarna ta del av Nisse och Mannes erfarenheter av föräldraskapet med allt vad innebär av tunnelbanekräkningar, bolibompasex och städrutiner.
- Pappapodden ska vara rolig och opräktig men samtidigt inte rädas allvaret, säger Manne Forssberg.
Pappapodden med Nisse och Manne produceras i samarbete med produktionsbolaget Munck och ett nytt avsnitt publiceras varje måndag på www.pappapodden.se och iTunes. Podcasten började sändas 8 april och har redan efter sex avsnitt seglat upp som Sveriges största föräldrapodcast.
Nisse Edwall är programledare för radioprogrammen Nisses fredag i P3 och Hångla i P3.
Manne Forssberg är skribent, föreläsare och författare till boken Kukbruk. I höst kommer hans andra bok Pappalogi.
Låt föräldrarna bestämma!
För ett år sedan fick Laura beskedet att hon fick plats på förskolan vi ville ha till henne. På väg till förskolan igår såg jag en annan förälder på väg en till en annan förskola men som hade tvillingar, hörde lite snabbt att det var dags för inskolning. Jag tänkte då på ämnet att många som har tvillingarna eller trillingar kommer förr eller senare hamna i chock när man måste sära på sina barn kanske just när man börjar förskolan eller skolan.
Själva normen finns installerat i många länder. Det finns en bas, en idé, att tvillingarna ska hitta ännu enklare sitt eget ”jag”, och sin identitet någon gång i livet. Många av tvillingarna som börjar skolan eller förskolan börjar i tidigt åldern oftast för att man är tidigfödd, men då är man fortfarande i fasen ”vi” istället för ”jag”. Helt normalt ju eftersom man inte lever livet helt själv. Det kanske är en fördel att sära lite på dem?
Vad tycker ni? Kommer dessa barn lära sig bättre ”jag” när man sätter barnen i olika klasser? Det finns ingen studie som kan bekräfta det. Tvärtom: studier som har gjorts i England, Australien och Holland bevisar att tvillingarna och trillingar har inte det bra när man separerar de ifrån varandra i tidigt åldern: de kan få problem med aptiten, kan gå bakåt i utvecklingen, gråter mer och man blir mindre beroende av den andra! Just tvärtom det många vill uppnå. Därför, i utlandet, i skolor, är man medveten om det här resultatet, man går igenom sina normer, tack vare också föräldrarnas kamp, så kräver man röst i den här viktiga frågan.
I Spanien till exempel finns det en organisation som kämpar runt i skolorna att man ska ta hänsyn till vad föräldrarna vill med sina barn och vad som passar barnen bäst. Visst finns det alltid undantag som kan få barnen att separeras, som exempel när barnen bråkar mycket mellan varandra, eller när den ena dominerar den andra. Visst måste man självklart ta hänsyn till varje enskilt fall. Det är min åsikt och det rätta man borde göra.
Det behövs en hel stam för att uppfostra ett barn!
Jag njuter riktig mycket av att se hur många vi är involverat i Lauras uppfostran. Laura blir på lördag 1 år och 7 månader. Vi alla jobbar och lever ett vanligt liv men det är många vid sidan om som är där för henne. Vi har mormor, morfar, farmor, hennes mostrar och morbror.
Redan innan vi flyttade närmare svärmor så hade hon erbjudit oss att hjälpa oss så mycket hon kunde med Laura. Det är nog det bästa som kunde ha hänt oss. Ibland tror jag att Laura blir som ett besvär men nu har jag insett att de njuter av det till 100 %. Alla barn har sina jobbiga stunder men jag njuter också varenda minut med henne. Det är helt underbart att ta hand om henne, byta blöjan, ge henne många pussar och prata med henne. Jag pratar med Laura endast spanska för jag har förstått att spanskan är det hon förstår som bäst. Svenskan lär hon ändå sig på Förskolan och med alla andra barnen.
Generellt uppfattar barn mer än vad vi tror. Det märkte vi redan i början då hon vägrade amma och ville endast ha flaska. Smart barn! Det är ju mycket enklare och bekvämare att dricka från en flaska där mängden mjölk är större och det kommer ut snabbare och enklare. Jag hyllar människan som uppfann nappflaskan!
Hur som helst. Vi alla njuter av Laura på vårt sätt och hon är glad och låter sig tas hand. Om vi pratar spanska, svenska eller en blandning så förstår hon oss alla.
Vem lär vem?
Sedan jag fick reda att jag skulle bli pappa, för länge sen, började jag direkt tänka vilken typ av pappa jag skulle bli och hur min relation till min dotter skulle vara. Jag var helt säkert på att det skulle bli en flicka och så blev det. Jag började tänka på alla resor vi skulle få göra, alla böcker och sagor som jag skulle visa henne, alla människor som vill att hon ska träffa… Som sagt, jag byggde upp mig ett schema i livet med henne och började tänka på allt som jag skulle lära henne.
Nu när min dotter är över 1 år så finns alla dessa idéer kvar i mitt huvud… men nyanserad. Jag vet exakt hur hennes personlighet är just nu och hennes smaker, som egentligen inte alltid har med mina smaker att göra. Jag har även märkt att barn har ett sätt att se allt i livet annorlunda hur vi vuxna ser på det. De ser allt med en underbar enkelhet och lyrik. När i livet förlorar vi det här?
Dessa reflektioner har fått mig att minnas en gammal berättelse, vem som berättade det för mig kommer jag inte ihåg. En summering är hur mycket som vi egentligen vi tror vi måste lära våra barn men egentligen handlar det om hur mycket vi ska lära från dem.
En pappa ville visa sin son de svårigheter som vissa familjer spenderar och hur lyckliga var de att leva med så många bekvämligheter. Detta ledde honom till en gammal bondgård, där bodde en ödmjuk arbetande familj.
Efter att de återvänt hem, frågar far till sin son: ”Vad tyckte du om resan?”
Sonen svarade: ”Jätte fin, pappa.”
Far: ”Såg du hur fattiga människor kan vara?”
Son: ”Ja”
Far: ”Och vad har du lärt dig?”
Sonen: ”Jag såg att vi har en hund hemma, de har fem. Vi har en pool till mitten av trädgården och de har en bäck som inte har något slut. Vi har lampor på gården, de har stjärnorna. Vår uteplats når väggen i huset, deras hela horisont. De har tid att prata och leva som en familj, du och mamma måste arbeta hela dagen och jag ser nästan aldrig er.”
I slutet av berättelsen, var far mållös, och hans son tillade:
”Tack pappa, för att visa mig hur fattiga vi är.”
Normalt att föredra det ena barnet mer än den andra?
I natt drömde jag att jag skulle bli pappa igen. Innan jag fortsätter att skriva så vill jag bara klargöra att det finns inga direkta planer kring det just nu. Vi vill njuta ordentligt av Laura. Men enligt drömmen blev jag pappa igen och min största rädsla var om skulle älska det barnet lika mycket som Laura. Med tanke på all kärlek jag har till min lilla Laura, så kunde jag inte tänka på hur jag skulle kunna dela på det. Det handlade inte bara att dela på tid och händer, det handlar om att dela på kärlek, när det nya barnet skulle föddas. Jag kommer ihåg en gammal bekant till mig som kommenterade något liknande: ”Det är otroligt förmågan vi har, när det andra barnet födds, kärleken fördubblas.” Så var det i drömmen också. För barnet hann föddas i drömmen, jag var kär, inte bara i en, jag var kär i mina två barn.
Men hur kommer det bli den dagen jag blir pappa igen på riktig? Kommer kärleken verkligen fördubblas? Ingen gratis fråga direkt. Det finns många föräldrar i min närvaro som älskar mer ena barnet än den andra, föräldrar som erkänner det också, med ärlighet men farligt. Enligt vissa teorier är det helt normalt att föredra mer ena barnet. Nu relaterar inte dessa teorier till ungdomen eller när barnet är vuxen, för när barnet är vuxen kan det bli enkelt att man dras mer till en än den andra, teorin var kopplad till barn när man är barn.
Nu frågar jag mig själv men du får gärna ställa samma fråga till dig också kära läsare. Men vad hade jag gjort om det var en liv och död situation och jag kan bara rädda en? Jag orkar inte dra mer i linan kring det, så jag har själv inget svar på det. Har du det?
Dag 1 – #inskolningen
Jag var nervös, orolig och nästa lite ledsen innan. Nu efter att ha klarat av första dagen så är jag avslappnad, glad och stolt över min dotter. Det gick hur bra som helst. Bättre än förväntad. Direkt när vi kom ditt ville hon släppa sig loss från oss för att leka. Vi har kommit till en förskola med bra personal och där barnet är deras huvud fokus. Man ser verkligen att personalen brinner för sitt yrke.
Idag gick både jag och Yohanna tillsammans med Laura. Efter 30 minuter var Yohanna tvungen att åla iväg. Tror ni att Laura brydde sig? Näää, ingenting. Hon fick leka ute på sandlådan och hon brydde sig inte ens att jag var där. Men när det var väl dags att åka hem då blev hon ledsen.. tydligen ville hon vara kvar på Förskolan.
Imorgon kör vi igen!
Milstolpe i Lauras utvecklingen: Att krypa
Vi tänkte alltid till en början att Laura skulle aldrig krypa. Vi trodde att hon skulle direkt börja gå för hon vägrade ligga på mage men sen när hon blev van med det så hände det inte mycket på golvet. Hon tyckte mer om att sitta och leka med leksakerna än ta sig fram som andra barn i hennes närhet gjorde. Men så blev det inte. Från ingenting började hon krypa. Hon blev riktig rörligt. Man såg tydligen hur hon till en början började åla sig fram på magen.Det dröjde inte längre förren Laura hade lärt sig att balansera på händer och knän. Där kom det fram. Hon började trycka ifrån med knäna för att röra sig framåt och bakåt. Då blev det full fart här hemma.
För många bebisar börjar krypandet mellan sex och nio månader. För Laura började det ordentligt när hon blev 10 månader. Nu är Laura riktig busing här hemma. För hon tar sig fram utan några problem. Hon hittar soffan eller soffbordet, tar tag i grepp och ställer sig upp.
Nu är nästa steg att lära sig gå. Hon drar sig upp med stöd av det som erbjuds utan problem. Man märker hur hon lär sig att balansera på benen och jag märker hur hon vill pröva att stå utan stöd och ta sig fram genom att hålla i möbler. Jag tror att innan jag vet ordet av så kommer Laura inte bara att gå, utan också springa och hoppa.
